To Costa Rica with Love

The very last entry of my blog I decided to write in English. Not that I consider myself particularly good at it but because of the people I’m dedicating it to. The last few days have meant a lot of fun but also a lot of good-byes, so the taste is somewhat bittersweet, although it’s the sweetest part that will remain. It is a strange feeling to know that many of the people I met here I might never see again. Nevertheless I now have so many great memories that will remain vivid for most likely the rest of my life. The open fire under starlit skies in Dominical, the long and challenging (almost life threatening…) hike on the Castillo trail, the taste of a batido made of passion fruit and banana in Puerto Viejo, the smell of new made pancakes of my host mother, the sunset over Playa Hermosa, the crystal clear blue water in Manuel Antonio, the dancing people to wonderful salsa-music, the hammocks over the water in Bocas del Torro and the ride on top of the bus on a ferry from Isla Venado… It is amazing that such a small country as Costa rica has so much to offer that I, five month later still by far haven’t learnt enough.

But above all, it is the people I’ve met that made all thess experiences memorable and even possible. Now this may sound really cheesy (I guess I’m a hopeless romantic when it comes to writing) but the people I met didn’t only make my trip – you guys ARE the reason of my trip. None of the above mentioned would be even half as fun if I couldn’t share it with all the people I like and love. Of all the people I met particularly some deserve to be mentioned – it might not mean a lot to you, but it did to me. (now this might sound just like the pathetic thanks-to-everybody-speech, which is exactly what is is )

“The” family - there is nothing I would miss as much as my (yes, MY) family when I head for my home in Sweden. I don’t even know if I would have made it all these months without the support, the food, the conversations and all the jokes and I will miss all of you intensly when I leave: the delicious food and rewarding conversations of Doña Beti, the “Contenta aquí” and jokes about novio ticos of Don Pedro, the learning of Chinese, the “digamos” and sarcastic (and sometimes friendly) comments from Pedro, all the tips and suggestions about bars and photo shops from Graciela… For washing my clothes, for taking care of my friends, for taking me to soccer game and bars, for listening to all my problems, for enjoying all I have trying to give back to you. You showed me the best part of los Costa Ricenses and how much cakes a family can actually eat within one day (I cannot quite decide which part amazes me more…haha). Trust me when I say that I will come back for that “un año gratis” (at least I can bake more cakes)!!!

Tony and Samuel – Although it’s been a long time ago I can still find myself thinking about all the fun we had together. You where the ones that made my stay here in Costa Rica so fantastic the first few weeks here and I didn’t expect to find some of the friends I liked the most right here in my family. I can still remember the near-dead-experience on the Castillo trail and the guitarr-playing on the beach of Dominical, the top-five frases of Anthony and the pronounciation of “Puerto Viejo” by Samuel, not to mention all nights at the pool table (I have actually gotten quite good at it now) and the (in)famous line “solo comfortable”. I’m really looking forward to the reunion att Bettis some day!

Viola – for all the fun trips and batidos we have had together. It’s been so much fun knowing you – always filled with energy and ready to party (or find the whatever-animal in the jungles! ) It’s impossible to share this many sunsets and Bioland-cookies without ending up as really good friends. I hope you enjoy my Lonely Planet, and remember my every time you read about the restaurants in there!

Rolando and Andrés - this shows how little time it takes for somebody to leave an impression on you. It is thanks to you that I’ve had my best my last month here in Costa Rica. Thanks for showing me the greatest tico-hospitality whether it is for bringing me to a play in the theatre, showing me the best pizza place in town, teaching me bad words in Spanish, taking me to the the amazing parties in the mountains (when you didn’t even know who I was) and the salsa-places or to come keeping the primise of saying good-bye in the evening even after a whole day of hard work (and win over me five times in pool…anthough I didn’t know how much I appreciated that… ) It might only be small things, but they all mean alot to me. I will definetly make sure to see you guys in Europe!!

Connie – for the rewarding conversations and the inspiration you gave me about volunteering. I hope you are now really happy that you are finally home to where you belong and that your boyfriend appreciated you “little” heart-project

Malin – for always reminding me of the great things in Sweden and good Swedish humour. For all the cheese-cakes we have made and all the funny and concurring experiences about our stay here that we can all laugh about together.

Marcia and Adelita - for making me feel home at my project and for the trips to Isla Venado and Guapiles. Although it was only a few days (that involved A LOT of sweating and mosquito-bites) I have learned so much about myself. And also for showing me how much such a few persons can achieve and how many people’s lives you have changed by doing what you do. And, most importantly – to make me feel needed and appreciated knowing I am doing something good. That, is the best reward for any volunteer.

Of course, not only the people in Costa Rica have made this trip enjoyable, without many people at home this would not have been possible.

Stefan – for helping and supporting me during all the difficult times, for following my blog and for being patient. I can honestly say that this trip (at this time) wouldn’t have been possible without all your help – there are simply not words for it – whether it is for telling me the result of Sweden-Russia (although it still pisses me off) or for listening to the babbling about my problems here – they are just as important as what I am experiencing here in Costa Rica.

Camilla - for all the updates and encouraging comments and mails I have recieved and for keeping me updated about everything back home. It is a relief to know that I will be welcomed when I come back home carrying nothing but my luggage and a bunch of memories and stories to tell.

Dayi, Zeren and Maria – for keeping me updated about the life back home, for listening to my problems and giving me (sometimes not very useful) advises and for making me -despite all the fare-wells- looking forward to come home. Whether it’s for sending music to me or to give me the latest gossip or to tell me about some future love affairs you are giving me the reasons to return home. See you all in China (and Sweden, of course).

Sara – for following my trip and for ALL the long letters to answer my stupid questions about Costa Rica before I got here. Now I understand why you love this country so much and I can do nothing but to concur. See you again at the Swedish camp and you will see how much Spanish I’ve learned (and probably have forgotten…) and all the wonderful places I’ve visisted that you may recognise.

And of course, to everybody that I cannot mention here, but I will remember, down to every dance, every joke, every drink taken and every chocolate mousse made together. So, that’s all my folks, tomorrow, (way too) early in the morning I will be going back to Sweden with not only sadness but also satisfaction. Some of you I will see in Sweden, some of you in Europe (I’m definetly considering this Euro-tour!) and some of you again here in Costa Rica. It is strange that you can find a second home after such little time, but I am definetly coming back.

¡Nos veramos, si Dios quiere!

And thanks to everyone who have had the patience and time to read about my time here. But now, I am coming home.

Avskedstider

De senaste veckorna har verkligen varit hektiska, men på ett mycket bra sätt, nästan som den “gamla goda” tiden när jag precis kom till Costa Rica. Helt plötsligt inser man att att det bara är ett par veckor kvar och fortfarande finns det så mycket kvar att göra. För min del har det blivit en del danslektioner när jag fått lära mig basics av cumbia, salsa, merengue m.m. Får definitivt spana in lite salsaklubbar i Stockholm när jag kommer tillbaka!

Annars har höjdpunkten varit resan med Viola till Bocas del Torro. Det känns fantastiskt att kunna säga att min sista resa här blev min favoritplats nummer ett. Samtidigt är det rätt ironiskt att den bästa platsen i Costa Rica faktiskt ligger i Panama Hur som helst, Bocas del Torro är en ögrupp vid den karibiska sidan i Panama och är indränkt i karibiska dofter och jamaikanska färger. För att ta sig runt får man förlita sig på s.k. vattentaxin, dvs fiskemän som transporterar en mellan öarna för en liten slant. Där är stämningen mer avslappnad än någonsin med sina små restauranger och barer vid vattnet och hantverkare som säljer de mest fantastiska handgjorda smycken vid gatuhörnen. Resan resulterade i en full dos av batidos (både jag och Viola älskar att spana efter goda smoothies), fantastisk snorklingstur i en hel dag för endast 20 dollar där vi fått se undervattensväxter vi aldrig kunde drömma om samt färger på fiskar vi inte trodde existerade. Från den kända Isla Colon tog vi även en tur till Isla Bastimento som är känd för sin nationalpark och naturskönhet. Vårt vandrarhem låg precis vid vattnet och hade hängmattor ute vid en brygga, nästan mitt i vattnet: det blev kärlek vid första ögonkastet. Att ligga i hängmatten och lyssna på vågornas sus, se himlen förändras över horisonten vid skymning med en annanasbatido i handen är en oförglömlig känsla som kommer att sitta kvar i ryggmärken långt långt framöver.

Annars har det blivit mycket avsked, vilket är extra ledsamt då jag precis har lärt känna flera goda vänner. Oavsett om det är teater med strippande män (ja det är sant) eller att svänga loss på det största dansgolvet jag sett till ljuvlig merengue är det människorna som dessa uttlevelser alltid kommer att förknippas med. Desutom har jag ätit en av de godaste pizzorna, med Costa Ricansk ost (ja den existerar faktiskt) serverat med pesto, chillisås och annan guck.

Den stora hejdå-händelsen var väl igår när jag bakade tre kakor (som förstås gick åt utan en enda smula) och bjöd in några goda vänner till familjen. Det är en konstig känsla att inse hur mycket man tycker om alla människorna när man ska säga hejdå – även folk man kanske inte hunnit lära känna så väl. När de flesta efter sisådär fyra timmar börjar dra hem kom en av mina nya vänner Andres i sin tico-fashion (4 timmar sen det måste vara rekordet). Så vi spelade biljard (när jag visserligen förlorade samtliga matcher… men det var jämnt iaf ) tillsammans med den tyske herren som för tillfället bor hos familjen. Don Pedro var förstås inte snål med att bjuda min vän på whisky (det räckte med att Andres bekände sig till samma fotbollslag som honom). Själv underhöll jag sällskapet bestående av de ovannämnda samt Betti med sånger på kinesiska och svenska. Jag som aldrig sjunger inför publik, men man får väl göra undantag någon gång, speciellt när de blev så imponerade att båda mina värdföräldrar lovade mig “un año gratis aqui”

Idag blir det mest en del småärenden att uträtta och sedan den sista kvällen med familjen. Det börjar kännas lite bittersött nu att lämna detta landet. Jag kan inte uttala mig för alla volontärer som gör något liknande men jag hade inte velat att min resa varit annorlunda på något sätt – även de dåliga sakerna har fått mig att lära mig saker och även den tid då jag var lite nere har varit uppskattat. Om man frågar mig ifall jag fått ut det jag förväntat mig med denna resa kan jag bara säga att jag nu inte längre vet vad jag förväntade mig – men att det var värt varenda sekund och öre.

The Spirit of a Volunteer

Like water, be gentle and strong. Be gentle enough to follow the natural paths of the earth, and strong enough to rise up and reshape the world. - Brenda Peterson

Träffade den tyska tjejen Connie igår för att gå på bio och hon berättade något för mig om sitt projekt som fick mig att tänka. Connie arbetar på ett ålderdomshem och det hon gör på dagarna är inget mer än prata och umgås med de gamla. Då jag själv har arbetat på äldreboende förstod jag precis vad hon menade när hon säger att de äldre sällan vill hitta på något utan sitter mest och tittar på tv eller värre, stirrar ut i luften. Hon har försökt att anordna aktiviteter med dem utan något större intresse. Connie kände då att hon var tvungen att hitta på något för att hålla sig sysselsatt. Det är nu som historien skiljer sig från det normala. Då andra kanske skulle välja att byta projekt eller helt enkelt uppskatta den lediga tiden började Connie med ett insamlingsprojekt för de äldre på hemmet. Även om byggnaden ser fin ut på utsidan finns det mycket som saknas, såsom schysta lakan och madrasser m.m. Genom att kontakta sin familj och sitt universitet har hon engagerat studenter i sin skola i Tyskland att baka kakor för försäljning tillförmån för detta ålderdomshem. Och de har redan samlar in 600 euro, som allt är tänkt att gå till att förbättra levnadsstandarden för de boende. Vem har sagt att en volontär inte kan förändra världen? Vem har bestämt att det inte är möjligt att ådstadskomma mer än förutsättningarna ger? Det var då jag kom att tänka på citatet om vatten…för vissa innebär utmaningen med volontärarbetet att följa naturens gång, medan för andra är poängen just att ställa sig upp och göra mer än det som krävs.

Såhär knappt två veckor innan min avfärd har jag funderat på alla de volontärer jag mött på vägen och hur alla har på ett eller annat sätt bidragit eller inspirerat folk i sin omgivning.

Den franska tjejen som lär ut franska till barn när hon nästan inte kan se alls. Hon vet inte om hennes ögon håller på att förvärras och om hon en dag kommer att leva i total mörker och vill därför passa på att resa så mycket som möjligt innan det tas ifrån henne.

Den estniska flickan som är förlamad i sina ben som ständigt behöver gå i kryckor och behöver hjälp med det mesta. Här är vägarna gropiga, solen stekhet och bussarna totalt oanpassade för funktionshindrade. När andra stannar i sitt trygga hemland i Europa väljer hon att ta sig över Atlanten hit för att arbeta med barn. Trots att hon aldrig kommer att kunna rida, dansa, vandra eller göra många saker som är självklara för oss är hon nöjd med varje dag.

Den österriska tjejen som p.g.a. sitt projekt i en nationalpark fått bo i en liten by flera timmar från San José.  Trots att chefen är konstig och arbetsuppgifterna är få, är hon glad att få lära sig allt om de konstiga djuren och växterna i parken och tar varje tillfälle i akt för att fråga ut en främling på gatan om t.ex. päronliknande frukterna på trädet andra sidan gatan.

Alla de Kanadensiska volontärerna som har arbetat hårt under enkla och ibland mycket svåra förhållanden, som kan svettas i floder och ha värk i hela kroppen men ändå hålla leendet. De tänker alltid på vad de har fått istället för vad de har fått ge och tar alla problem med glimten i ögat.

Slutligen har vi de kvinnor som jobbar på min organisation. Den lönen de ger sig själv är ytterst symbolisk och trots att de ibland får ringa sina vänner för att be om pengar fortsätter de med sina projekt med att distribuera kläder, mat och andra nödvändigheter till folk i fattiga områden här i Costa Rica. När regnet medförde översvämningar i delar av landet var de på plats för att donera mat till de behövande.

Det är detta som är volontärandan och det är dessa människor som ibland får mig att skämmas över det lilla jag har ådstadskommit samt det faktum att jag kunde ha gjort mer. Men det kanske är det som är poängen för någon som jag som gillar att vara sysselsatt och förändra saker jag inte är nöjd med, ibland måste man luta tillbaka och följa de naturliga vägarna som vatten gör. Att inte stressa till jobbet, att komma till en biograf utan en aning om vad man vill se, att göra ett bra jobb men acceptera att tempot är lågt, att förlika sig med oliktänkande människor och att betrakta men ändå inspireras av omgivningen.

Det är vad jag har fått lära mig.

In the jungle the mighty jungle…

Det är otroligt hur tiden går fort i det här landet, nu är det endast 2,5 veckor kvar tills min avgång tillbaka till Sverige…! Känns som att det är så mycket jag inte hunnit göra men jag ska försöka ta itu med dansen och snorklingen de sista veckorna.

Den senaste tiden har jag spenderat ovanligt mycket tid med dels Viola från Österrike. Det har även varit en del småresandet såsom till den berömda Tortuguero, känd för sina djungelliknande kanaler och regelbundna besök av sköldpaddor. Tortuguero har nu blivit en av mina favoritplatser här i Costa Rica (efter Puerto Viejo, still) med sina små vägar, mysiga caféer och total avsaknad av motorfordon (går endast att nås per luft eller vatten). Även folket är mycket vänliga och hjälpsamma bortsett från det faktum att varenda jävel vi mött på vägen har försökt ragga oss till deras utflykter eller hotell. Dessutom tycks alla ha något att säga om vildlivet i området, och alla historier och “faktan” skiljer sig från varandra, markant. Slutligen insåg jag att det är helt omöjligt att veta vilka djurarter som faktiskt är utrotningshotade samt vilken årstid som faktiskt är bäst för att skåda skäldpaddorna – eftersom varannan människa helt enkelt bara hittar på. Hur som helst så var kanotturen i kanalerna vid gryningen helt fantastiskt – med spegelblankt vatten och grönska i alla möjliga nyanser. Där gled vi omkring i c:a tre timmar i total tystnad från civilisationen och såg förutom miljontals fåglar, apor och kaimaner även röda små giftpilsgrodor.

Även i nationalparken i Tortuguero var det rikt om vildliv, bara på två timmar såg vi tre ormar varav två bland de giftigaste i parken. Den ena var en gul “eye-lash viper” som låg på ett löv och vilade (trodde vi). Såhär efter 20 bilder med blixt på mindre än 1 meters avstånd fick vi veta att den inte alls sov, utan istället förberedde sig för att attackera. Tur att jag slapp amputera några ben eller armar, då bett från sådana ormar normalt förstör muskelvävnader om man inte får motgift i tid…!

En annan person som har gjort ett mycket positivt intryck på mig är Sabra från South Carolina. Olika de tidigare tystlåtna tjejerna är hon mycket pratglad och helt klart den coolaste tjejen jag träffat på här so far, och är dessutom den gringan med bästa spanskakunskaper jag träffat på hitills. Tillsammans med henne har jag varit på fotbollsmatch, mobbat Pedro, varit ute på den lokala La Taberna samt smugglat in en tico i hennes rum (förmodligen det farligaste jag gjort i det här landet – värre än ormarna). Det känns tomt nu när hon har åkt då vi har haft väldigt mycket gemensamt allt ifrån filmsmak till attityd (bortsett från att hon tycker alla ticos är skitsnygga och jag inte). Men nästa vecka kommer det nytt folk så vi får väl se.

Jag tror jag har blivit värsta bulltanten, har bakat mer kakor och dylikt här under 2 mån än vad jag gör på 2 år i Sverige. Inte undra på att Bettys familj älskar mig eftersom jag alltid fixar sötsaker till dem…

Isla Venado, del 2: I Guds namn?

Så, efter att ha lagt ner ett helt inlägg med att prisa människorna på ön kan man ju undra vad vi egentligen gjorde där. Inte heller går det att nämna om vårt projekt på ön utan att nämna de människor jag har fått arbeta med – nämligen gruppen från Kanada (aka Team Canada). Det är nog dessa människor snarare än själva arbetet som har fått mig att tänka.

Innan jag anlände till Isla Venado visste jag ärligt talat inget om de volontärer jag skulle få arbeta med. Det enda jag kände till är att deras ursprung samt att vi tillsammans skulle konstruera en skola. Det var inte förrän jag träffade dem som jag upptäckte att Team Canada är en grupp djupt kristna volontärer som skickades via Samaritans Purse – en kyrklig organisation. Ungdomarna utgjorde ungefär hälften av gruppen, men kommer alla ifrån den kristna bibelskolan Eston College i Calgary, Kanada.

Detta gick upp för mig när folket samlades i en grupp före middagen för att be sin tackbön (“Who wants to say grace for us today?”). Ännu mera påtaglig var den religiösa inriktningen när vi senare på kvällen satt och sjöng psalmer och andra religiösa musikalster (worship songs som det kallas) därefter en av “medlemmarna” skulle avge sin bekännelse. Det var ungefär då som jag verkligen insåg vilket sällskap jag befann mig i; hur ska jag bete när alla verkar ta det för givet att jag är kristen när jag inte ens har någon specifik trosbekännelse, hur ska jag inställa mig till deras små ritualer och tillställningar – och framför allt – hur ska jag kunna utföra detta arbete när man hela tiden talar om Guds namn och syftet om att tjäna Gud? Vill jag ens stå bakom ett sådant projekt när det bakomliggande syftet hela tiden tycks vara att förmedla Guds budskap och få folk att engagera sig i den kyrkliga rörelsen?

Det är så lätt för den liberale svensken att kalla sig öppen – men är jag verkligen så öppen som jag utger mig att vara när jag har svårt att acceptera gruppen och min roll i den p.g.a. deras religion? Det är en sak att vara öppen till den Costa Ricanska religionen, dess seder och bruk – är det då inte samma sak inför den Kanadenska? Behöver jag ifrågasätta och neka till att hjälpa andra om det sker under ett namn jag inte vill bekänna mig till?

Det tog mig flera dagar att komma till underfund med denna problematik. Under denna tid har jag hunnit gräva jord i stekande sol, sova alldeles för lite och i outhärdig värme samt utstå miljontals insekter, vilka såklart inte gjorde saken bättre. Nevertheless har jag ändå hunnit upptäcka alltmer om mina medarbetande kanadensare som förundrat mig: bortsett från att de, i synnerhet college-eleverna som alla är i min ålder, faktiskt är ganska trevliga, så förvånades jag ständigt över kämpaglädjen och moralen i gruppen.

Oavsett hur varmt det är, hur lite mat man får eller hur tungt arbetet är, hör man aldrig någon klaga. Vilken annan grupp av 20-åringar som helst hade gnällt över den simpla maten, den mängd av svett som avges samt alla kläder som blev skitiga efter 10 minuter. Men mentaliteten är annorlunda här: alla flickor som verkar bortskämda och ömtåliga (den yngsta är endast 16 år) kan skotta jord och sand i timmar utan att klaga och alla killar som normalt endast borde bry sig om sport och tjejer hjälper till med städningen och accepterar den mängd mat de får som knappast borde vara tillräcklig. Oavsett hur trötta och utslitna de är är de alltid positivt inställda till de aktiviteter som erbjuds. I Nigel och Melissas uttryck är de “the team who always say “Yea let´s”. Precis så var det.

De är gruppen som orkar dansa salsa efter en hel dags kroppsarbete, de är gruppen som kan hoppa och springa med barnen efter en utmattande dag, de är gruppen som orkar vandra upp på ett berg i 1,5 på sin lunchpaus bara för att en av de lokala erbjöd sig att visa dem utsikten, de är gruppen som alltid äter upp sin mat oavsett vad som erbjuds. Ibland skäms jag över mitt eget missnöje eftersom jag vet att de redan arbetat i en hel vecka vid min ankomst.

Såhär efter en vecka har vi bl.a. målat klassrum med tjock vit färg, blivit sminkad av småflickor, skottat jord för att skapa en gångväg bakom skolan, delat ut kläder och smycken till kvinnor i byn och gett gamla tanter handmassage och manikyr. Så småningom började jag undra om det inte var jag som gjorde saken mer komplicerad. Allt detta sker visserligen i kristendomens tecken – men när jag ser Caleb lära småpojkar kanadenska slangord, när jag ser Joss plocka snäckor med dem, när jag ser Nigel utbyta glosor med Emilio – ser jag bara deras godhet och omtanke, utan några tillsatser. När barnen ser på oss associerar de inte oss med kyrkan och när byborna brister ut i tårar vid farväl med oss tror jag inte att det är på grund av Gud, det har att göra med oss som människor och det intryck vi har gjort på varandra.

Jag skulle fortfarande aldrig bekänna mig till kristendomen men har definitivt fått mer respekt för dessa människor som har åtstadskommit så mycket med stöd av sin tro. Oavsett hur många människor som nu går till kyrkan tror jag på att vi har bidragit till en förändring, att vi har gjort något bra. För många år senare kanske ungdomarna fortfarande minns orden “Rock on” och någon gammal dam fortfarande har på sig sina lila örhängen. Någonstans kanske det fortfarande finns en pojke som har på sig det armband jag flätat åt honom och när strömmen bryts vid oväder kanske Emilio fortfarande får användning av den självgenererande ficklampa jag gav honom. Det räcker såhär, och ibland kanske det inte behöver vara mer komplicerat än så.

Sen måste jag slutligen erkänna att jag nu har lärt mig hela texten till Micheal W Smiths You are Holy och tycker den är riktigt fin (även om jag saknar Melissas sångröst och Brads gitarrkomp).

Slut.

Komplett album från resan finns att hämta på:

http://www.facebook.com/album.php?aid=119993&l=d5450&id=536270690

 

Isla Venado, del 1: Resan är målet

Någon sa en gång i tiden att om man har varit på en volontärresa och återkommer exakt densamma – vad är då poängen? Den senaste veckan definitivt satt såväl min fysik, tålamod och tolerans på prövning. Såhär i efterhand inser jag att det kanske var det som var meningen. Det har fått mig att fundera på vad volontärarbete verkligen innebär, vad det tjänar till, och framför allt om det har någon betydelse under vilket syfte det genomförs. Är det meningen att jag som volontär ska acceptera alla intryck som erbjuds eller är det även min plikt att ifrågasätta det jag genomgår? Nåja, jag kanske hittar svaret.

  

Under min vistelse på Isla Venado har jag definitivt fått göra många saker jag aldrig tidigare drömt om att jag skulle göra: såsom att hjälpa till att bära på betongpelare, måla i ett klassrum, gräva och frakta bort jord för att skapa en väg bakom skolans aula, svettas så mycket att det kan fylla ett badkar, sova i myggnät utanför en kyrka med vildhundar och tuppar som gal stup i kvarten runtomkring mig, duscha under bar himmel… osv. osv. Men alla dess intryck bleknar i förhållande till de människor jag har mött på vägen.

Innan Isla Venado, och även under min tid där, har jag periodvis haft starka tvivel om effektiviteten med volontärarbete – vad är poängen med att skicka hit en grupp volontärer långt bort från ett annat land när de lika gärna kan betala den lokala befolkningen för att utföra arbetet? Vore inte det ett bättre sätt att använda sig utav resurser? Varför tar vi så många lediga dagar när pengarna är tänkta att gå till arbete? Det var inte förrän den 18-åriga kanadensaren Joanna uttryckte samma tankar i sitt tal för att sedan säga orden “Det var inte förrän jag kom hit som jag förstod att det inte handlar om pengar eller effektivitet, det handlar om människor och vad som finns i deras hjärtan”. Det var då jag kom på det: en byggnad kan byggas av vem som helst och bli bortglömd efter en tid, men det är den relation och vänskap som vi skapar med andra genom processen som kommer att bestå och därmed förändra världen för alltid.

Isla Venado finns beläget utanför Puntarenas med 2-3 000 i population. På grund av åtkomstsvårigheter känns samhället mer eller mindre isolerat av resten av omgivningen och där utvecklingen är minst sagt låg profil. På ön finns beläget ett par grundskolor och ett gymnasium, ett par kyrkor samt några enklare “sodas” och livsmedelaffärer.

 Det går inte att nämna Isla Venado utan att komma till dess befolkning, vilka är de som har gjort starkast intryck på mig. Det är ett folk som har levt ett skyddat liv och som lever lyckliga trots vardagens problem med vatten, el och transport. Det är ett folk som ständigt förvånar mig med sin gästvänlighet och som ger så mycket fastän de äger så lite. Med det tänker jag på Jesus, som erbjöd sig att ta hela gruppen på en båttur och stå för bensinkostnader motsvarande flera hundra kronor fastän han själv har svårt att försörja sig. Samma man insisterade att ta oss på en lång vandringstur för att visa oss naturens skönhet på ön fastän han själv har problem med sina ben. Jag tänker även på Emilio som varje dag arbetar med oss på byggnadsplatsen under stekande sol, som får oss att känna oss uppmärksammade fastän han knappt talar ett ord engelska. Jag tänker på läraren som erbjöd mig lift när jag missade min buss och som vägrade ta emot någon betalning när han fick höra att jag var på väg till ön för att bygga en skola.

 

Jag tänker även på kvinnan Vilma som gav mig skjuts till Isla Venado i en liten motorbåt tillsammans med matvaror hon skulle ha till sin lilla soda, och som även erbjöd mig en mango att mumsa på under färden. Jag tänker på pojkarna som spelar fotboll med oss, småflickorna som flätar vårt hår samt skolbarnen som ritar oss teckningar.

 

Slutligen tänker jag på alla människor i byn som under vår sista natt anordnade den godaste middagen jag ätit här på Costa Rica bestående av färsk fisk, krabba, fickcocktailen ceviche samt delade ut t-shirts till oss som minne för vår insats. Det är sådana saker som gör allt jobb värt besväret.

Fortsättning följer…

   

Wonders of Costa Rica #3

I ett regnigt San José fortsätter vi med den tredje delen av små intressanta detaljer om Costa Rica…

Sex och relationer – Jag kan inte låta bli att förundras över hur alla ungdomspar, well, par rent generellt, klarar sig i detta landet. I princip alla ticos jag har träffat på erkänner att sexuella handlingar INTE är acceptabla i deras (föräldrars) hus. Varken min värdbror eller några andra ogifta par jag känner kan öppet sova över hos sina respektiven. Jag och Stefan fick naturligtvis sova i separata rum under hans besök. Och det största problemet är väl egentligen att de allra flesta ticos bor hemma tills de är typ 35… Det är lustigt att vuxna personer på över 30 år har samma problem som 15 åringar i Sverige. Hycklerin är förstås också påtaglig då alla familjer verkar vara av åsikten “Det är okej att ni gör det så länge det inte sker i huset och vi inte vet om det”. Så det gäller som sagt att antingen resa bort eller smyga runt – om man inte vill checka in på t.ex. det sunkiga hotellet på väg till San José “La Oficina” i 3 timmar för 6000 colones. Men om alternativet är att bli ertappad av ingen mindre än don Pedro så…

Regn – Nog har folk pratat mycket om den hemska regnperioden i det här landet. Men det var inte förrän jag själv befann mig mitt i stormen dygnsur som jag förstod vad det innebar. Här i Costa Rica finns det regn, och så finns det regn i regnperioden (invierno som man kallar det, i motsatt till verano). Regnsäsongen är otroligt förrädisk på så sätt att varje morgon börjar med strålande sol och hetta, vid 13-tiden börjar molnen samlas och du kan ge dig fan på att det kommer att börja regna vid 3-4 tiden på eftermiddagen i en timme eller två. Under en vecka när det ösregnade (när det är som värst kan man knappt höra sin egen röst) vid samma klockslag varje dag 5 dagar i sträck började man undra om inte molnen hade något tidsbestämt schema.

70 och 80-talsmusik – Att gå ut på en bar i det här landet är ibland som att färdas tillbaka i tiden och uppleva retron igen. Aldrig har jag lyssnat så mycket på alla de gamla klassikerna som nu: Alphaville, Europe, Bryan Adams, A-ha… Igenkänningsfaktorn och nostalgin är mycket hög på barerna här, på ett bra sätt förstås. Men det är lite fustrerande att avbryta sig själv varannan minut mitt i ett samtal på baren med att säga “Åååh den här låten!!”.

Maten – Det finns ett överskott och underskott på mat i det här landet. Överskottet heter frijoles (svarta bönor), ticos äter det till ALLT – VARJE DAG. Dessa vidriga små svarta varelser tycks synas överallt i olika former allt ifrån puré/mos till olika röror. Detta för att inte tala om den berömda gallo pintos – ris med bönor. För en sån som jag som redan ogillar bönor blir det extra lätt att hata dessa förbannade frijoles.

Underskottet här skulle jag säga är definitivt mjölkprodukter: här smakar den finaste osten som plast och alla livets goda ting såsom mozarella, parmesan och feta kostar en förmögenhet. Inte konstigt att familjen blev överlycklig över en helt vanlig bit prästost från Sverige. I övrigt har ticos bara en sorts mjukost á la typo americano utan någon som helst smak samt vet inte vad jag talar om när jag pratar om créme fraiche och kesella. Undrar vad de gör med alla kor i det här landet!

Så, mina vänner, såhär efter tre månader måste jag erkänna att jag kan komma att återvända till vårt avlånga land redan i slutet på juni, istället för juli som planerat. Svaret heter Continental Airlines som vill debitera mig 200 dollar för att byta flygdatum. Vi får väl se hur planerna för min sommar uppenbarar sig.

Third month in Costa Rica

Fler bilder, mer natur än någonsin =)

http://www.facebook.com/album.php?aid=114549&l=dc90a&id=536270690

 

 

The Wheel of Fortune

Förra veckan får man säga har definitivt varit min första svacka i Costa Rica på kurvan. För första gången kände jag en hemlängtan tillbaka till Sverige, mina vänner och mitt liv där. Misstro mig inte, detta har inget att göra med livet i Costa Rica i sig, utan snanare för att för många viktiga människor – såsom Stefan och Antonio – har lämnat landet på en och samma gång. Men det kändes ändå ganska bra att få sörja för mig själv och jag är glad att jag alltid bara är några steg från köket och en trevlig konversation med Betty eller Graciella. Fick höra att det var flera i gruppen som hade samma problem med sin värdfamilj som jag hade, jag önskade att alla hade mod och ork att säga ifrån precis som jag gjorde.

Helgen i Monteverde, i synnerhet ridturen, var nog höjdpunkten under Stefans vistelse där. Att trava och galoppera längs grusiga vägar och känna hur ens hjärna sakta men säkert rensas på allt onödigt och artificiellt. Kvar finns bara känslan av lugn och harmoni, att bli en med naturen och ens häst, att känna den svala vinden mot kinden och bländande solsken i ansiktet, att kunna blicka ut i horisonten mot alla håll. I am the king of the world.

Att vara tillbaka till jobbet efter 3 veckor är inte lätt, speciellt när saker och ting inte riktigt går som jag hade tänkt mig. Det var egentligen planerat att jag ska åka till Isla Venado med mitt jobb för att tillsammans med 30-tals andra volontärer från Kanada bygga en skola. Dock kan jag inte åka nu förrän senare i veckan p.g.a. budgeten som sprack. En besvikelse helt klart, men jag får helt enkelt ta tillfället i akt och ordna upp livet där hemma i Sverige i form av uppsats, jobb och Kina-resa – vilka alla känns vääääldigt långt bort och helt klart mindre roligt. Ska bli otroligt skönt att komma iväg snart och vara “volontär in action” och inte “in office”!! Jag återkommer med rapport efteråt.

It’s never easy, but it’s always simple

Den rika kusten. Det rena livet. En klok man sa en gång att det alltid är enkelt men aldrig lätt, och så vill jag sammanfatta min upplevelse av Costa Rica såhär långt. Även i detta paradis med sina brusande vågor och dignande palmer har man problem med nedskräpning, globalisering och ständigt ökande elpriser. Men problemen känns lite verkligare, lite mindre abstrakta – man går inte över ån efter vatten här och kanske är det detta som gör livet lite renare.

Fast det är klart, för oss bortskämda turister är det både enkelt och lätt. Man måste besluta sig för om man vill ha en islatte, en glass eller kanske både och (allt sånt kostar ungefär en tia), men svårare än så blir det sällan. Betty håller alla ställningar med både glädje och ära, och förser ett hushåll på närmare tio personer med fantastisk mat och alla bekvämligheter. Ute på terassen finns ett biljardbord som brukas flitigt, under det att man dricker en kopp kaffe eller tre, röker en och annan cigarr, eller kanske blir bjuden på ett glas whisky av husets herre, don Pedro (“Quire whisky?” är en av hans kanske tio standardfraser). Och medan bollarna så småningom hittar ner i bordets fickor diskuterar man kanske en och annan klok tanke om globaliseringen, kriget i Irak eller ondskans natur.

Här i San José har Lulu och jag ofta sällskap av Antonio – en härlig ung musiker och fiskhandlare från Minnesota som äter frukost när vi andra äter lunch och kan spela och trumma på det mesta. Vi kallar honom för en “bard” eftersom han driver omkring, spelar musik och berättar sanslösa historier. När vi besökte Puerto Viejo i helgen var det dock bara vi två som stack iväg, för att fullkomligen vältra oss i smoothies, otroliga frukostar, sol, bad och en hel del regn också. Men det var lika bra – svalkan behövdes. Ett stop i Manzanillo och ett i Cahuita hann vi också med, i ständigt kräsnare jakt på nya stränder. Cahuita bjöd dessutom på en härlig nationalpark och ett fjärilshus med över tusen fjärilar.

Idag har vi besökt ett jademuseum och kollat in stadskärnan i San José, som Lulu verkar väl förtrogen med. Senare ikväll blir det jazzcafé med jamgrupp – man måste ju koppla av ordentligt efter såhär ansträngande dagar. En och annan vulkan ska vi visst besöka som dagsutflykter under veckan, och sen bär det av till Monteverde till helgen, där vi sammanstrålar med några andra svenska volontärer. Och därefter, kära läsare, tackar jag för mig, åker hem till gamla Svedala och återlämnar bloggen till Lulu så att hon kan fortsätta rapportera om sina äventyr längs den rika kusten.